Mayvor Stagnäs: Arbete ger omväxling och styrka

Samtalet kom sent en eftermiddag i maj 2011. Läkaren bekräftade mina värsta aningar; jag hade elakartad cancer.

Jag var förberedd men ändå inte. Följande morgon gick jag till arbetet som vanligt, utan att säga något till någon. Jag försökte förtränga oron och arbeta som vanligt, som om ingenting hade hänt. Jag var mitt i livet och skulle fylla 54 på hösten.

Några veckor senare fick jag tid för operation och uppmanades förvarna min arbetsgivare på en lång sjukskrivning, minst ett halvt år.

Ett halvt år sjukskrivning? Var det nödvändigt. Jo det var det, sade läkaren.

Då bestämde jag mig för att vara öppen med min cancerdiagnos. Jag hade inte själv förorsakat min sjukdom och ville samtidigt att den som undrade kunde fråga mig direkt om min bröstcancer. Alla vill inte prata öppet om en cancerdiagnos utan det måste var och en besluta om själv.

Det blev operation, cytostatika, antikroppar och strålbehandling. När allt var klart kändes det naturligt att återgå till arbetet på heltid.

Tre år senare kom nästa chock, återfall och kronisk cancer. Strålbehandling, cytostatika, skelettstärkande medicin och antikroppar. Framtiden kändes osäker. Hur länge skulle det dröja till nästa återfall? Orkade jag fortsätta arbeta? Ville jag tillbringa min tid hemma med nära och kära?

Jag funderade. Diskuterade med andra i samma situation och med cancerföreningens sakkunniga.

Jag insåg att jag ville återgå till en normal vardag och det innebar att återgå till arbetet.

Tack vare Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsstöd kunde min tid hemma förlängas lite och efter det återgick jag till arbetet på deltid. För min del blev det 2-3 dagar per vecka.

När livet krisar vill man återskapa vardagen som den var innan diagnosen.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut att arbeta deltid. Heltid skulle ha krävt för mycket energi. Jag fick också regelbundna arbetstider så att jag inte behövde arbeta kvällar och helger.

Jag trivdes med mitt arbete som journalist och med mina arbetskamrater.

Livet blev inte som tidigare men det blev på bästa tänkbara sätt.

Det kan vara svårt för andra att veta hur man förhåller sig till en så allvarlig diagnos som cancer, men för mig kändes det omtänksamt när andra frågade hur jag mådde och hur mitt läge var. Det är inte alltid lätt att veta hur och vad man kan fråga och säga men det underlättar med raka frågor och att den som frågar lyssnar och respekterar svaren.

Jag var 65 år vid mitt andra återfall och då var jag mogen att lämna arbetslivet, trodde jag. Men, när de mest akuta ingreppen och behandlingarna var avklarade ringde jag min arbetsgivare och frågade om jag fick komma tillbaka på jobb. För mig kändes det bra att få fortsätta arbeta några dagar i veckan. Vardagen återskapade en trygghet i krisen.

I många år har jag också fungerat som stödperson för andra som har insjuknat i bröstcancer. Nästan alla har funderat på om de ska återgå till arbetet och i vilken omfattning. Allt beror på vars och ens situation med behandlingar, mediciner, ekonomi, familj och i vilken omfattning man orkar arbeta. Och naturligtvis på hur flexibel arbetsgivaren är.

#cancerärenarbetfråga