Cancer och arbetslivet – hur går det ihop?

Jag var mitt i både studier och arbetslivet när jag som 27 åring fick min cancerdiagnos. Jag var ung, jag hade inga vänner som haft cancer och allting var nytt. Det var som att hamna mitt upp i en helt annan värld. Hur skulle jag nu leva och hur skulle det bli med mitt arbete.

Jag hade precis blivit klar klasslärare, hade jobbat som vikarie och studerade samtidigt utvecklingspsykologi. Som cancerpatient är man infektionskänslig och det var inget alternativ för mig att jobba inom skola där det kunde finnas mycket smitta. Dessutom var jag väldigt dålig efter mina många operationer och svåra behandlingar. Studierna fick ta en paus och jag var på sjukledighet över ett år.

När jag började få tillbaka krafterna började jag först med att skriva klart min magisteravhandling i utvecklingspsykologi. Det var inte lätt med fatigue, trötthet och andra komplikationer efter behandlingar. Som tur hade jag en mycket förstående handledare som hjälpte mig att få klar min avhandling.

Eftersom jag jobbade som klasslärarvikarie var det ändå ganska lätt att försöka komma tillbaka, jag fick välja själv hur mycket jag jobbade och vilka skolor jag jobbade i. Det gav mig också möjlighet att vila och ta igen mig.

Jag konstaterade ganska snabbt att min ork och mitt mående tyvärr inte skulle klara av att jobba 100% som klasslärare, även om det var mitt drömyrke. Därför valde jag själv att börja studera till sjukskötare. Att börja studera en tredje gång var mycket tyngre och huvudet tog inte in all info på samma sätt som innan cancerbehandlingarna. Jag hade inte lika lätt att studera som tidigare. Trots det blev jag klar sjukskötare i förtid och också kunde vikariera lite under studierna. Men det tog på krafterna och när jag väl blev klar sjukskötare valde jag att börja jobba 50%. Det har visat sig att trots att det gått många år sedan mina cancerbehandlingar så har jag ändå inte klarat av att jobba fulltid eller gå upp i arbetstid. Min kropp och mitt huvud är inte som före behandlingarna och jag behöver vila och ta igen mig mycket mer än förr.

På jobbet har jag en mycket förstående förman och jag har också valt att vara från första början öppen med min cancer och mitt mående även med mina kolleger. Det har underlättat och jag känner att jag har gott stöd på mitt arbete.

Trots att jag har haft det lätt att komma tillbaka till jobbet och studierna så är som sagt kroppen och huvudet inte på samma nivå som före min cancer. Jag är mer långsam, trögtänkt, måste vara mer noggrann, jag är tröttare och det kognitiva är inte på topp. Men jag har blivit van med mitt nya ”jag” och kan ändå trots allt fungera väl i både dagliga och arbetslivet.

Att få en cancerdiagnos förändrar livet på många sätt. Mitt i chocken och behandlingen finns ofta också en annan fråga: vad händer med jobbet eller studierna? Jag tror att vi alla reagerar på olika sätt och beroende av mående och arbetsuppgifter kan en del cancerpatienter arbeta en del under behandlingen. Arbetslivet stannar sällan upp men  kroppen och orken gör det för det mesta och då måste man anpassa arbetet, det dagliga livet och arbetsuppgifter efter det.

För en del blir arbetet kanske en stor utmaning men för en del kan det bli ett stöd under sjukdomstiden om man vill och orkar jobba. Vissa behöver vara helt sjukskrivna under behandling, medan andra både vill och kan fortsätta arbeta i någon form. Jobbet och gemenskapen på arbetsplatsen kan ge en känsla av att man för en stund kanske kan koppla bort sin egen sjukdom och tänka på annat när livet annars känns osäkert.

Samtidigt kräver situationen både förståelse och flexibilitet från arbetsgivare och kollegor. Möjlighet till anpassade arbetsuppgifter, flexibla tider eller distansarbete kan göra stor skillnad. Öppen kommunikation är ofta viktigt, men det är också viktigt att den som är sjuk själv får bestämma hur mycket den vill berätta om sitt privatliv och sin sjukdom.

Cancer och arbetsliv kan gå ihop men ibland inte. En tid kanske man behöver vara borta men det är viktigt att veta och känna att man kan komma tillbaka och man kan påverka sitt eget arbete med tanke på sin egen situation. Det viktigaste är att det finns utrymme för individens behov.

Att prata mer öppet om cancer i arbetslivet kan också öka förståelsen. När en sjukdom drabbar någon i arbetslivet handlar det inte bara om arbete – utan också om hur man orkar, vad man vill och önskar och vad man klarar av.

Jag tror att det är viktigt att man känner sin egen kropp och sin egen ork och funderar på vad man vill och orkar med. En öppen kommunikation med sin förman och kollegor kan också hjälpa förstå situationen.