När cancer blir en arbetsfråga

Cancer har traditionellt setts som en privat angelägenhet, något som hör hemma utanför arbetslivet. Men när sjukdomen drabbar någon i arbetsgemenskapen suddas gränsen ut. Då handlar det inte bara om individen, utan om hur vi som arbetsplats möter varandra när livet inte går som planerat.

En tredjedel av alla som får cancer i Finland är i arbetsför ålder. Undersökningar visar att upp till 40 procent av dem som insjuknat upplever att sjukdomen har påverkat deras bild av arbetslivet i negativ riktning.

– Cancervården i Finland är god, men stödet för att bearbeta det som hänt räcker inte alltid till. Därför spelar bemötandet på jobbet en så stor roll, säger Ulla Korpinen, psykoterapeut vid Österbottens Cancerförening.

Viljan att stötta möter ofta osäkerhet

Allt fler som insjuknar i cancer vill och kan fortsätta arbeta, helt eller delvis, också under eller efter sjukdomen. Ändå saknas det ofta naturliga sätt att prata om situationen på arbetsplatsen. Osäkerheten tar lätt över  rädslan för att säga fel eller göra fel leder till tystnad.

– Tystnaden är ofta välmenande. Man vill inte tränga sig på. Men för den som är sjuk kan den bli tung. Många upplever att de plötsligt står lite utanför.

Förmannens roll: ramar och trygghet

Enligt Ulla är öppenhet en nyckel. När en kollega insjuknar blir förmannens roll särskilt viktig, både i fråga om ansvar och lyhördhet.

– Förmannen har en lagstadgad skyldighet att hålla kontakt med den som är sjukskriven, men kontakten måste ske på den sjukes villkor.

Förmannen ansvarar också för kommunikationen på arbetsplatsen. Utan samtycke får man endast säga att en person är borta. All annan information kräver att den insjuknade själv godkänner vad som delas – och med vem.

Tydliga ramar kan minska oro i arbetsgemenskapen och samtidigt avlasta den som är sjuk. Därför är det viktigt att förmannen aktivt frågar: Vad är okej att berätta? Hur vill du att vi gör? Ibland vill den som insjuknat till exempel hellre berätta själv.

Små handlingar som gör stor skillnad

Kollegornas stöd behöver inte vara stort eller avancerat,  men det betyder ofta mer än man tror. Under sjukledigheten kan ett kort meddelande, ett ”hur har du det?” eller en inbjudan på lunch vara en viktig påminnelse om att man fortfarande hör till.

Samtidigt finns det sådant som är klokt att undvika. Att dra paralleller till andras sjukdomshistorier, oavsett utgång, kan bli en extra belastning.

– Varje sjukdom är unik. Den som är sjuk har fullt upp med sin egen situation och ska inte behöva bära andras berättelser ovanpå det.

Återgång i egen takt

När det är dags att komma tillbaka till jobbet är det ofta en känslig fas. Många kan inte börja på heltid direkt, utan behöver en mjukare start, både fysiskt och psykiskt.

– Under sjukdomstiden har många funderat mycket på livet, sina prioriteringar och vad som är viktigt på riktigt. Samtidigt finns ofta en oro inför återkomsten: Hur ska det kännas? Vad tänker kollegorna? Förväntas jag vara som förut?

Här är det viktigt att låta den som kommer tillbaka få landa. Första dagen kan det räcka med ett enkelt ”Vad roligt att se dig igen”. Sen kan man, i lugn takt, fråga om personen vill prata – och om det finns något konkret sätt man kan hjälpa till på.

Våga fråga, och respektera svaret

Som kollega behöver man inte veta exakt hur man ska göra, för det är i praktiken omöjligt. Men man kan alltid visa att man bryr sig.

– Det kan räcka med att säga: ”Jag vet inte riktigt hur jag ska göra, men jag finns här.”

Det viktigaste är att acceptera svaret, oavsett vad det är. Vissa vill prata om sjukdomen, andra vill att jobbet ska vara en cancerfri zon där fokus ligger på det vardagliga och bekanta.

– Det är alltid den insjuknade som sätter gränserna. Ofta vill man bli bemött som vanligt. Det är samma människa som finns där, även om förutsättningarna har förändrats.

När kollegorna vågar prata, lyssna och framför allt anpassa sig, kan arbetsplatsen fortsätta vara en trygg plats, också när livet inte är som vanligt.